Stupid Mind...
Tiden rinner iväg.
Dum som man är så har jag tyvärr målat upp en alltför stor och onödig bild. En bild som var långt ifrån sann.
Och nu verkar det som att all färg är på väg att dunsta bort. Bilden blir bara suddigare och suddigare, och snart är allt som det var förut.
Det värsta är nog att jag ställt in mig så fruktansvärt mycket. Och såhär i efterhand så var det nog det absolut dummaste jag någonsin kunde gjort.
Men hur är det nu igen? Bara att sadla om? Försöka igen? Aldrig ge upp?
- Jo, visst, allting är lättare sagt än gjort. Men jag ska göra det. Och jag ska klara det dessutom.
Vi har planer som skall genomföras. En morot att se framemot.
Annars sitter jag hemma fortfarande. Kl är nästan fem, och jag känner mig ändå lite duktig idag.
Vaknade upp vid halv åtta då älsklingen stiger ur sängen för att göra sig iordning för arbetet. Får en puss "hej då" och sedan var man ensam. Var ändå ett tag sedan jag var ensam i lägenheten en hel dag. Så what to do? What to do? Så, efter lite tänkande kunde jag "slita" mig ur sängen och få fart på dagen. Brorsans skivstång och hantlar kom väl till pass. Därav att man känner sig lite duktig. Tog sedan en liten promis ner till Svandammsparken där jag spenderade 1½ timme i gräset med en bra bok. Livet är bra gott ibland alltså ;)
Kom sedan hem igen och tog tag i de där hantlarna igen. Och på så sätt kan man känna sig ännu lite duktigare :)
Men som jag sagt i tidigare inlägg genom min tid som "bloggare", så är saknaden som "Ordinary Svensson" enormt stor. Jag vill ändå höra kl ringa vid sju på morgonen, jag vill trängas med vidriga människor i tunnelbanan, jag vill träffa arbetskamrater på dagtid och sedan komma hem och träffa min Underbaraste på kvällarna.
När? När? När?
Jaja, jag kanske gnäller. Jag kanske bara behöver skriva av mig. Jag hoppas verkligen att det är alternativ nummer två. Det värsta är ändå att jag hör en viss monolog i mitt huvud nästan dagligen:
Jimmie: - Jag blir nog borta i 3 veckor.
Jossan: -3 VECKOR?! Hur ska jag klara av att jobba utan dig i 3 veckor?
Jimmie: - Det fixar du. Jag är tillbaka snabbare än kvickt :)
Nu sitter jag här. 8 MÅNADER efter... Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Helt klart...
Men jag vet med all säkerhet älskling, att utan dig, så hade det garanterat tagit 8 månader till.
Älskar dig mer än du anar...
Tills vidare barn.................
Dum som man är så har jag tyvärr målat upp en alltför stor och onödig bild. En bild som var långt ifrån sann.
Och nu verkar det som att all färg är på väg att dunsta bort. Bilden blir bara suddigare och suddigare, och snart är allt som det var förut.
Det värsta är nog att jag ställt in mig så fruktansvärt mycket. Och såhär i efterhand så var det nog det absolut dummaste jag någonsin kunde gjort.
Men hur är det nu igen? Bara att sadla om? Försöka igen? Aldrig ge upp?
- Jo, visst, allting är lättare sagt än gjort. Men jag ska göra det. Och jag ska klara det dessutom.
Vi har planer som skall genomföras. En morot att se framemot.
Annars sitter jag hemma fortfarande. Kl är nästan fem, och jag känner mig ändå lite duktig idag.
Vaknade upp vid halv åtta då älsklingen stiger ur sängen för att göra sig iordning för arbetet. Får en puss "hej då" och sedan var man ensam. Var ändå ett tag sedan jag var ensam i lägenheten en hel dag. Så what to do? What to do? Så, efter lite tänkande kunde jag "slita" mig ur sängen och få fart på dagen. Brorsans skivstång och hantlar kom väl till pass. Därav att man känner sig lite duktig. Tog sedan en liten promis ner till Svandammsparken där jag spenderade 1½ timme i gräset med en bra bok. Livet är bra gott ibland alltså ;)
Kom sedan hem igen och tog tag i de där hantlarna igen. Och på så sätt kan man känna sig ännu lite duktigare :)
Men som jag sagt i tidigare inlägg genom min tid som "bloggare", så är saknaden som "Ordinary Svensson" enormt stor. Jag vill ändå höra kl ringa vid sju på morgonen, jag vill trängas med vidriga människor i tunnelbanan, jag vill träffa arbetskamrater på dagtid och sedan komma hem och träffa min Underbaraste på kvällarna.
När? När? När?
Jaja, jag kanske gnäller. Jag kanske bara behöver skriva av mig. Jag hoppas verkligen att det är alternativ nummer två. Det värsta är ändå att jag hör en viss monolog i mitt huvud nästan dagligen:
Jimmie: - Jag blir nog borta i 3 veckor.
Jossan: -3 VECKOR?! Hur ska jag klara av att jobba utan dig i 3 veckor?
Jimmie: - Det fixar du. Jag är tillbaka snabbare än kvickt :)
Nu sitter jag här. 8 MÅNADER efter... Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Helt klart...
Men jag vet med all säkerhet älskling, att utan dig, så hade det garanterat tagit 8 månader till.
Älskar dig mer än du anar...
Tills vidare barn.................
Kommentarer
Postat av: the 2nd women
Hej,
brukar läsa bloggar här. Vi har nu startat en med mkt intressant läsning!
Postat av: Jane
Just keep up the good work! älskar dig och vet att du kommer klara det!
Trackback